Frikort, tack!

Idag är en sån dag när jag verkligen skulle vilja ha ett frikort. Bara hoppa över den här dan och kanske ett par till. Det låter ju säkert helt sjukt otacksamt i era öron, men ibland kan jag känna en stark längtan efter att få hamna i koma en stund. Bara komma bort från alla känslor, tankar och all jäkla värk, trötthet och infektioner.
Ja, ibland blir jag faktiskt så less att jag känner så. Jag vill rymma, sticka, försvinna. Men det går inte att rymma från sej själv...

Jag ligger i sängen idag. Dagens alla planer gick i stöpet.
Jag åt frukost, sen rasade jag ihop. Och dessa dagar kan jag ärligt säga att jag känner ett visst hat inför. I mitt huvud är jag pigg, jag vill ut, jag vill göra allt det där vi hade tänkt. Men kroppen säger: Nej, nu ska du ligga här och vara frustrerad, besviken och ha ont.
Jag tycker inte om att dom här dagarna bara kommer utan att säga till först. Jag hinner aldrig förbereda mej.
Om jag ska försöka vara förnuftig och se nån mening så kanske jag kan lära mej nåt av att ligga här. Lära mej att ha tålamod, att släppa kontrollen, att veta att världen inte går under bara för att jag tar en paus. Men samtidigt är det så jobbigt att ha ONT och så tråkigt att bara ligga här när man är pigg i huvudet.

Det känns ungefär som jag blivit påkörd. Eller slungats in i en hård vägg. Det värker så att jag mår illa. Jag vill bara sova samtidigt som jag känner mej grymt rastlös. Det är frustrerande. Och ledsamt. Och på samma gång känns det som att det finns så himla många som här det värre och jag borde inte klaga.

Om jag bara kunde somna.

Infogar en bild på hur väggen ser ut som jag ska titta på hela dan. Vad patetiskt av mej...