Nytt kapitel

Undrar hur många kapitel det finns i Boken om mej. Hur många gånger jag tagit tag i mej själv och "startat om". Men man behöver det ibland. Åtminstone behöver jag det. Dom där gångerna när man känner att livet bara rusat på lite för fort och man tagit genvägar eller vägar man kanske egentligen inte ville ta, för att det var enklast så. Nya kapitel behöver man ibland...för att komma framåt. Livet kan innehålla precis som många kapitel som man själv vill, tycker jag.
Jag tycker det känns lite tråkigt när man kommer på att man bara låtit tiden gå, utan att man varit riktigt närvarande på ett tag. Så nu vill jag ta igen det lite. Komma ihåg mina drömmar och planer och inte låta den övriga världen inkräkta på dom.
Den farligaste fienden mot drömmar tycker jag är ord. Ord som "Jaja, drömma kan man ju!" eller "Var inte för optimistisk nu!".
Vad är det som är så farligt med att drömma stort? Det värsta som kan hända är att man blir besviken, och är det egentligen som himla farligt? Åtminstone jag har lärt mej att ta just besvikelse ganska lätt. Det blir inte alltid som man har tänkt sej. Ibland blir det ju till och med bättre! Och när det blir värre än man tänkt sej, då får man ju helt enkelt försöka hitta eller lita på att det fanns nån mening med det.

Jag tycker att man ska drömma, och sikta högt! Och ta med i beräkningen att det kanske inte blir exakt som man tänkt. Men utan drömma och mål, kommer man då visst ingenstans. Om jag får säga som jag tycker (och det får jag ju!) så tycker jag att alltför många människor bara går runt och lallar här i livet. Bara flyter med i livet utan att ha några egna tankar eller drömmar. Och sen blir dom jättearga och ledsna när dom helt plötsligt befinner sej i nåt dom inte gillar.
Lita på livet istället, tycker jag. Nånstans för det oss, hela tiden. Men slutmålet vet vi inte, och det är inte det man behöver tänka på hela tiden heller. Utan njuta av färden, eller åtminstone vara tacksam och lära av det som sker.

Tänk vad mycket vi tappat bort, vi människor. Intuitionen, instinkten och det sunda förnuftet. Varför? Ja, kanske en av orsakerna är att vi faktiskt har det lite för lätt här i livet. Vi kan få vad vi vill, när vi vill, nästan. Och får vi det inte på studs, då blir vi griniga...ganska otacksamma har vi blivit.
Jag kan ju tänka att människor nog var ganska nöjda med sitt liv även innan bilar, märkeskläder, internet, smartphones och spejsiga leksaker fanns. För då visste man inget annat. Och då var man även beredd på att man kunde hamna i nödens år ibland. Om skörden slog fel, eller pengarna tröt. Om nån farsot härjade eller djuren blev rivna av rovdjur. Man fann sej i att livet var så, inte mycket att göra åt.
Men nu har vi blivit bortskämda, vi vet att vi kan få ALLT. Och vi vill ha det. Gammalt skit, det duger inte. Bara det senaste. Och ibland kanske man inte ens känner ett eget sug efter saker, utan funderar mer på vad andra ska säga om man inte har det.

Jag saknar människors själar. Det djupa. Känslorna, inte bara tankarna.

Jag vill bli mer nöjd med mitt liv. Vara tacksam för allt, även det lilla. Njuta av mellanrummen. Dom små stunderna när man egentligen inte gör nåt. Dom där små ögonblicken som man inte tänker på. Dom räknas, dom också! Dom är sketn så viktiga.
En dröm för mej är att kunna uppfostra Mio till en tacksam människa! Fast man har halva världen emot sej, så är det en dröm för mej. Jag vill inte skämma bort honom med massor av prylar och dyra kläder som han inte får smutsa ner. Hellre med kärlek, kramar och massor av stunder när man bara är. Få honom att tycka om att lägga ett pussel som han redan lagt elvahundra gånger. Leka med en bil som redan gått 200 mil på lekrumsgolvet. Lära honom använda fantasin. Låta honom använda byxor fast det är hål på dom. Visa honom hur man odlar morötter och sallad. Visa honom var vatten kommer ifrån. Visa honom kärlek till djur. Försöka få honom att förstå att allt vi har inte är en självklarhet för alla.
Det är en dröm för mej, och jag tycker att vi hittills lyckats ganska bra, även om det är svårt att förklara allt för en 2½-åring såklart. Och när man har en hel materialistisk värld runtom sej så blir det ännu svårare, men oh, så mycket mer intressant. En utmaning!
Det viktigaste i den här drömmen, det är att börja med mej själv. Att bli just så tacksam själv, som jag vill att han ska vara. Att njuta av vattnet när jag klunkar det, att tycka om mina håliga mjukisbyxor (och det vet ni ju alla som känner mej, att det gör jag!), att ta hand om våra djur och njuta av det dom ger oss, att använda det vi har istället för att bar inhandla nytt hela tiden. Jag tycker om det!

Det allra viktigaste för mej med vår uppfostran av Mio är att lära honom om kärlek. Att man kan visa kärlek till alla, till allt, alltid. Och det, mina damer och herrar, är också en utmaning med en trotsig liten skrotunge som har stark vilja och hett humör. Men det går! Och vi behöver inte lära honom allt idag. Bara vis honom, under årens gång, att det går att visa kärlek, ödmjukhet och värme inför allt. Och självklart brister man ibland, man är ju mänsklig. Ibland blir ilskan och irritationen lite för stor, och då vill den ut. Men att ha en grund i kärlek, det vill jag alltid ha. Och att ha roligt under tiden!

Jag har ofta i mitt liv fått höra att jag är snäll. Nästan så ofta att jag tröttnat på det vissa gånger. Men nu är jag stolt över att ha varit snäll i 28 år. Det tänker jag fortsätta med!
Mina föräldrar har nog den största delen i det, att jag är snäll. Mina syskon är precis lika snälla. Och mamma och pappa har alltid varit snälla, mot alla. Utan att för den del varit dumsnälla eller blivit trampade på. Dom har alltid varit snälla, hjälpsamma, ödmjuka och starka. Mycket därför är jag den jag är, och det tackar jag dom för, för jag tycker om den jag är.
Det ska man göra! Bara dumt att förringa eller tycka illa om sej själv, för man ska liksom leva med sej själv resten av livet, så man bör nog så fort som möjligt hitta allt det man tycker om med sej själv och köra hårt på det. Annars blir det himla jobbigt.

Ända sen jag var liten har jag känt mej annorlunda. Dom första 20 åren - annorlunda på ett dåligt sätt. Men sen jag blev vuxen så har jag förstått att den behövs, den här "annorlundaheten", om man vill komma nånstans i livet. Och då menar jag inte komma nånstans i karriären, vänskapskretsen, geografiskt eller ekonomiskt sett. Utan att komma nånstans i LIVET, sitt eget liv. Inuti. Att man blir nöjd med den man är.
Dom flesta är annorlunda. Det är väl det som är poängen med ett helt folk, att vi ska vara olika. Men alltför många verkar vilja vara en del av massan. Vara lik sin granne, sin vän, sin fiende. Helst bättre. Större. Och trivs man med det, så visst. Men jag vill aldrig vara sån. Aldrig! Jag vill inte jämföra mej med någon annan. Bara med mej själv. Annars kommer jag tillhöra den där klungan som bara flyter med, tar genvägar och vägar som andra har tagit förut.

Och det vill jag inte! Jag vill vara JAG. Ingen annan.